All musik är på något sätt revolutionär. Det handlar om att fånga sin samtid, att förmedla känslor och göra livet något mindre hopplöst. Det sena 70-talet var på många sätt en tråkig tid att leva i. Efterkrigstiden var sedan länge över och hoppfullheten hade ersatts av oljekris, arbetslöshet och kärnvapenhot. Det här var perfekt grogrund för en ny typ av musik. En musik som omfamnade nihilismen. Som var förbannad på samhället och gav fan i allt. Den musiken blev punken.
Amerikansk och brittisk punk
Punken utvecklades tämligen parallellt i USA och i England. Det som dock var startskottet för den brittiska punken var när bandet Ramones spelade i London. Joe Strummer som mer eller mindre direkt efter bildade the Clash var där, likaså var större delen av det som sedan skulle bli the Sex Pistols. Den engelska klassiska punken brukar benämnas 77-punk efter sitt födelseår.
Utseende och attityd betyder allt
En av de sant revolutionerande sakerna med punk var att alla kunde spela. Det är enkel treackordsmusik som handlar mer om att dra på i ett högt tempo och vara förbannad än om att jobba med avancerade melodier. Punken kunde därför vara minst lika mycket en attityd som en musikstil. Det var uppseendeväckande frisyrer, hakkors, kläder köpta i bondageaffärer och säkerhetsnålar stuckna genom diverse kroppsdelar. Ju mer chockerande någon kunde se ut, desto bättre var det.
Punken var till sin attityd oerhört ouppfostrad vilket skar sig hårt med framförallt det brittiska stiff upper lip-samhället. En punkare strävade efter att leva utanför samhället. Borta var också den glamour och de lyxiga droger som Zeppelin och Sabbath använde. Punken var billig burköl, lim och thinner.
